Det kommer en tid då det händer saker man inte tänker på. Saker man inte vet om - för det är främmande för en. Det är exotiskt, so to say, fast ändå inte. Man skulle kunna se det om man visste var det stod men eftersom man inte vet det går man egenom det utan att märka någonting. Men sen kommer den dag då man trots allt bestämmer sig att kolla tillbaka och ser denna gigantiska klump som man inte hade någon aning om att den existerade innan. Då får man en... uppenbarelse, or something. Man vet att man borde gå tillbaka och fixa till klumpen men det går lika bra som att stoppa en bil som kör full fart utan bromsar i nerförsbacke. Om man försöker stanna kommer man bara att krasha och så blir hela världen till en stor klump, och det vill man inte. Man kan dock Hoppa ut och försöka stoppa bilen genom att försöka dra den uppför backen igen, hoppas det funkar.
Jag har inte problem, jag har aldrig problem. Det ter sig vara omöjligt att inse att, fan, ibland blir det ju lite fel ändå. Det är då det blir
SYSTEM OVERLOAD och all skit bara sprutar ut. Fast then again, om någon nu har sprungit och gömt majoriteten av bilden så är det lite svårt att inte spruta skit upon it. Jag menar, kan man bara se ett träd i bakgrunden spelar det ingen roll om bilden är mona-lisa. Det var ju inte tänkt att det skulle bli på det sättet men ibland får oskyldiga bystanders ta smällen, mest bara för att de råkar stå på fel plats vid fel tillfälle. Eller kanske är det så att man går till de man tycker om och vill ha hjälp, men all skit som bara flyger ut kommer ivägen och man lyckas få dem att bli sura och irriterande istället? Saker blir sällan som man tänker, för det spelar ingen roll hur väl man än menar om det förvrängs genom all skit.
Förlåt
Ingen fattar antagligen vad detta handlar om, but it's cool, I dont know what you're getting at either.
